flyttar in

Jag hann knappt fatta det, men plötsligt har jag flyttat in. Den 27 december 2020 sover jag här min första natt. På dagen precis två år sedan min Åke gick bort. Så himla sorgligt, men också spännande. 

Mitt älskade mormorstorp ska vi sakta tömma och så småningom lägga ut till försäljning...

Allt har sin tid, men nu skålar vi ändå för nya tider.

Livet går vidare, det är bara att hänga med.

 

känslorna går bananas!

 

Vi gjorde det! Villan budgetrenoverad, men ändå precis som jag ville. Dock fick jag tänka om med inredningen då min torparstil fick övergå i lite mera 60-tals retro. Lycka att jobba som butikschef på en stor secondhandbutik! hihi 

Gick all-in på lilla gästtoan!

...och där fick jag nycklarna!

 

Det första som sker är att måla över den hemska gröna färgen på panelen, som jag inte kunde förlika mej med. Son och svärson körde nonstop tills morsan var nöjd.. ;)

Nu kan invändiga renoveringen börja!

Lite svårt att minnas nu i vilken ordning allt händer. Detta var oktober 2020.

 

En mexivilla?

Villan hade legat ute en längre tid på Hemnet. Kanske för att villan från 1966 var helt orenoverad och onekligen såg lite tråkig ut... Men det var just det som triggade mej att åka och titta!

Men HURRA, ett kök helt intakt från då villan byggdes! Jag har jobbat med färg och ytskikt i närapå hela mitt yrkessamma liv, så detta gick jag ju igång på direkt!

Min bror, som också var med på visningen, peppade mej och sa där och då att han (har egen byggfirma) åtar sig helrenoveringen. Det blev en helg med många funderingar. Jag lade ett bud lite under utgångsbudet, lite på vinst och förlust. Och tänka sig, säljaren accepterade budet. Plötsligt var jag ägare till TVÅ fastigheter!

Bilder: mäklarbilder

 

jag vågade!

Jag har bott här ett år nu. Ett år fyllt med både sorg, glädje, mycket jobb och frustration. 

Att lämna ett ställe där jag bott i hela mitt vuxna liv. Där vi skapade ett liv, en familj, minnen och till slut den stora sorgen och tomheten då du lämnade oss och jordelivet.

Man kommer till den dag då det känns rätt att bryta upp. Den dag då tomheten och saknaden finns i varje liten sten och pinal, då är det dags att gå vidare. Både i sorgen och i livet.

Så jag tog steget. Men det var ett vingligt och mycket osäkert kliv ut i det okända. Att jag hade stöd av barn, syskon, föräldrar, goda vänner och arbetskamrater gjorde att jag vågade!

Oj, vad mycket som hänt detta år!

Fortsättning följer!